thefruitpicker

Jag och Jeff har gallrat ett helt fält med mandarinträd nu, eller rättare sagt nästan ett helt. Vi har en halv rad kvar och jag och mitt pekfinger är väldigt glad över detta. Vanligtsvis sitter jag och Jeff ganska tysta vid våra pauser, lite småprat då och då. Idag sade han att han började bli lite trött på gallringen, det kan jag förstå, för det började nämligen jag bli. Jag frågde hur länge han gallrat och det visade dig att han hållt på i 3 månader nu, och jag som tyckte att mina 3 veckor började bli jobbiga. Jag har insett att vattnet här är inte det bästa, det smakar som det luktar, ruttet. När jag kom hit visade Natasha mig den kran som dricksvattnet kom från, jag funderar starkt på om det är precis samma vatten som rinner i ån brevid mig. Jag är glad att jag tog en spruta mot turistdiarre innan jag kom hit.

Första december och ingen kyla! Det känns väldigt konstigt att man i vanliga fall skulle gå omkring i vinterjacka och långbyxor i detta nu, helt omöjligt. Jag har precis avslutat ett litet träningspass och känner att jag har faktiskt ont överallt, men inte pga träningspasset utan rivsår på armar, ben, händer osv. Myggbett som inte kliar utan skaver då de elaka myggen lyckats sticka mig UNDER foten. Idag fick vi plocka upp grenar från marken och lasta på dem på en traktor de två första timmarna, självklart trycks en av taggarna in mitt i armen, precis där man i vanliga fall tar sprutor. Det var smärta på hög nivå och jag måste ha träffat en nerv eller en muskel för tio timmar senare har jag fortfarande ont. Men jag måste ändå säga att livet leker, jag sitter nu utanför min husvagn i månskenet, lyssnandes på Leonard Cohen och kan knappt vänta tills imorgon då nya utmaningar väntar.

Det blev bara 5,5 timmars arbete idag. Söndagar är utformad så vi kan välja om vi vill jobba eller ej, jag gjorde en variant och körde halva dagen. När jag kom hem tittade jag på filmen Bruno, den är seriöst den sjukaste film jag sett. På kvällen när jag lagade mat fick jag på överaskningar, den första var att en lampskärm gjord av glas ramlade och gick sönder ner i min nylagade mat, jippi. Den andra överaskningen var när precis när jag skulle salta maten, då upptäckte jag att en groda på något konstigt sätt tagit sig in och satt sig på mitt saltkar. Sjukt ball groda förövrigt, den kunde klättra på mitt kylskåp. Jag döpte den till bruno innan jag släppte ut den i det vilda igen.

Fjärde dagen med ”cherry pickers” och jag har börjat få allvarliga men av att klippa grenar. Nu pratar jag inte om lite fjuttiga rivsår utan att mitt pekfinger gör ont och när man böjer det så går det inte lika smidigt som vanligt, det vill inte längre än halva vägen, men om jag ger det lite extra kraft klickar fingret till och gör en liten twist och böjer sig ner helt. Intressenklubben antecknar..... SÅ! Det var alltså med en stor glädje som min sekatör gick sönder idag, istället fick jag kratta ihop allt vi klippt hittils till mitten av gången så en traktor kan komma förbi och krossa alla grenar till smulor med en specialmaskin de har här. När man jobbar som jag gör, ensam i en korg uppe i luften kan det bli lite monotomt (ett ord jag börjat använda efter ha umgåtts för mycket med emma), så därför har jag lyssnat på Dan Brown's The Lost Symbol den senaste veckan, suverän bok om jag får lov att säga det. Imorgon blir det en långpromenad till staden för att införskaffa förnödenheter och kontakta omvärlden.

Idag var första dagen sedan jag kom hit som jag fått uppleva att jobba i regn, något jag gärna skippar i fortsättningen. Det var bara väldigt blött och svårare att komma åt grenarna då allt började hänga neråt, dock så gillade jag ”kylan” som kom med den. Dagarna går fort här på farmen, jag jobbar, kommer hem, sover 1,5 timme, kollar på en film, skriver dagbok, sova. Det känns nästan lite för enformigt, ska man kan införa något nytt? Tumbrottning med mig själv? Att socialisera med människor i sin egen ålder skulle var ett privilegium utan dess like, å andra sidan var det väl lite därför jag åkte från Brisbane för att slippa den otroliga sociala pressen som ibland kunde gå en på nerverna, aldrig kunna vara ifred och om man inte ville dricka måndag till söndag kände man sig nästan tråkig. Sedan är det ett annat stort plus med att vara här, jag spenderar inga pengar! Varenda dollar som den utblottade backpackern kan spara är en viktigt del i nästa resemål... Dock funderar jag på om ett par dollar skulle vara väl spenderade i en bar om man fick prata med någon så man inte blir socialt invalid.

Vi med att plantera resterande plantor, sedan kastade vi upp grenar på en lastbil, det var grenarna som jag klippte av första dagen jag jobbade. Sedan började vi jobba med cherrypicker, dvs liften som tog en upp några meter ovanför markytan. Med den kommer vi jobba resten av veckan. När jag kom hem kollade jag på transformers,den är sööööööft! :D

Idag är det fredag och sista dagen innan 2 dagars ledighet, men imorse frågade scott om jag var intresserad av att jobba på Söndag också. Jag funderar starkt på att göra det, varenda penning en utblottad backpacker kan få är välkommen! Arbetet vi skulle utföra idag var att plantera de träd vi förberett tidigare under veckan med ett slags aluminiumskydd, ett arbete jag trodde skulle bli relativt jobbigt med ändå uthärdligt. Tyvärr hade scott lämnat bevattningssystemet på under halva natten och lät det även stå på under tiden som vi planterade, detta resulterade i att vi fick gräva oss igenom en välling av jord och rötter samtidigt som sprinklerna sprutade ut sitt vatten i rätt i ansiktet. På något sett var detta ändå ganska skönt, det är svårt att förklara men jag antar att det är ”mannen” inom en som vill kämpa och bli skitig, känna sin svettlukt och tänka att ”redig karl jag”. Efter jobbet såg jag till att tvätta av mina skor, jag kunde knappt tro mina ögon, var det verkligen så här de såg ut innan? Nu sitter jag på det lokala videoteket och bara tar in alla goa hälsningar och kommentarer jag fått av folk hemma, en sann lycka utan gyttja.

Jag tittar tillbaka på vad jag skrivit tidigare och det ser väldigt bittert ut även om jag inte riktigt känt mig så. För att kompensera tidigare utlägg ska prisa denna dag som varit grym! Idag fick jag prova på något nytt igen, vi skulle gallra ut mandarinträd med hjälp av en lift som tog mig 5 meter upp i luften. Jag är så otroligt nöjd med att jag varje dag den här veckan fått prova på något nytt som kan inspirera intellektet till att lära sig något nytt, även om arbetet är väldigt fysiskt krävande. När vi var klara med dagen hade jag fått ett litet kuvert med min lönespecifikation, här i Australien får man nämligen lön varje vecka. Natasha hade gjort precis som jag önskat, hon hade tagit så lite skatt som möjligt! Detta innebar att på tre dagar har jag jobbat in alla kostnader som jag haft för att ta mig hit kunna jobba här. SWEET! På eftermiddagen tog jag en springrunda, den första låten som strömmade från min mp3 var från John's förfest skiva som vi hade ett par år sedan till diverse fester, ”The Hives – Hate to say I told you so” kunde inte peppat mig mer, både då och nu. Just nu sitter jag i månskenet och njuter av min dag med hjälp av en kopp choklad och ska snart gå och lägga mig för ytterliggare en dag i värme och slavarbete. Aj löv it.

Gårdagens natt var helt otrolig, den storm som härjade i området var så kraftig att jag var säker på den skulle slå ner i min husvagn. Som tur slog den bara ner i huset bredvid... ;) Jag tog även bilder på det hela. Så runt 22 kom den lokala elektrikern till undsättning för att se till att gården fick el igen. Dagens arbete var det bästa jag kunde fått för tillfället då värmen stiger en åt huvudet, vi stog nämligen i skuggan och packaterade in nya plantor en slags aluminiumfolie, ett skydd mot sol och skadedjur som vilda kaniner. Det känns verkligen som man ser det riktiga australien när man jobbar här. I morse sprang en känguru och dess unge förbi mig när jag rensade lite ogräs, då fick jag veta att honor heter does, hannar bucks och ungar joeys. Jag känner mig även nöjd med det faktum att jag nu får prova på alla delar i fruktfarmarlivet; plantera, gallra, rensa, tunna bort frukt, plocka frukt osv. Efter jobbet blev jag skjussad ner på staden av Natasha som verkligen är orolig för mig att jag ska ha det så ensamt, men jag förklarade för henne att det är lugna fisken ;) Jag började med att införskaffa nytt mobilnummer med Telstra, det enda företag som fungerar ute i bushen (Telia = Telsta....). Så efter ingen kontakt med omvärlden på 5 dagar gjorde jag ett efterlängtat samtal. Jag gjorde även inköp till hushållet för ungefär 370 svenska, efter ha gått en stund hittar jag en lite större affär där jag kunde fått all mat 30-50% billigare. Ibland tittar nog han där uppe ner på mig och har sig ett gott skratt.

Detta lyckades jag ta medmin lilla ixus igår.. skrämmande när var det...

Idag började med samma sak som jag gjorde igår, klippa grenar! Jag tänkte att jag omöjligen skulle klara detta i 8 timmar igen då min kropp skrek efter gårdagens strapatser. Som tur var gjorde vi detta i bara en timme och gick sedan över till att mäta ut platser och sätta ut pinnar där vi om ett par dagar kommer plantera nya träd (tro inte att träden står i så raka linjer av en slump!). Denna syssla var inte särskilt fysiskt krävande, men ack så långrandigt då man var tvungen att jobba med Jeff vars favoritsamtalsämne var hur han blev slagen som barn av sin far som var proffsboxare. Okej en överdrift, det var inte det enda vi pratade om. Han är en bra man i sina bästa 40 år? Men det som tog kål på mig idag var tror det eller ej inte Jeffs prat utan värmen, när vi tog en snabb rast vid 12 stod termometern på 40 grader. Jag är otroligt glad att jag köpte min stråhatt.

Att stiga upp tidigt för att börja jobba var inte så tungt som jag trott, matlådan var packad så jag kunde bra ta på mig kläderna och äta frukost. Tyvärr hade den galna löprundan (jag är tvungen att upprepa; den var inte 1 mil tor, utan 2!) förstört min häl och nu var jag tvungen att försöka plåstra om den. Scott plockade upp mig och vi åkte ut till ett plantage. Där mötte vi upp Jeff som jag skulle jobba med. Arbetet bestod av att; Klippa av nya ”skott” som börjat växa från apelsinträden och därför tog upp viktig solljus närning från grundträdet. Tyvärr var dessa skott nu 5 cm tjocka och 3 meter långa vid det här laget och vi fick därför tryckluftsdrivna häcksaxar att klipppa av dem med. Jag kryper alltså in under trädet och klipper bort dessa ”grenar” från grundträdet plus en massa andra nya småskott, det krävs ett viss kämpande då man ibland inte ens kan sitta på huk utan måste ligga ner på jorden för att komma åt. När man äntligen fått loss allt från stammen börjar det roliga med att dra bort allt från trädet, snårigt som allt är. Efter ett tag(g) märker jag att mina armar och ben svider och tittar därför ner och ser att de är fulla av rivsår från alla grenar som har 3 cm långa taggar på sig. Detta gör jag alltså i 8 timmar utan lunchpaus i 37 graders värme med en sol som steker på.

Efter ha sovit i 2 timmar har jag nu reflekterat över det här jobbet. Jag inser att det här jobbet har många likheter med jobbet jag gjorde åt TRS i Norge. Likheterna är den äckliga värmen även om medeltemperaturen är 15 grader högre här, men också hur jag sliter sönder min kropp som just nu skriker efter en veckas spa. Mina armar som precis börjat läka efter all ”himling” jag utsatte mig för i Norge har nu fått nya intryck tusen gånger om från Australiens outback, och det är med ett ironiskt leende på läpparna (om man nu ska framtälla något sådant) som jag inser att den stora skillnaden mellan jobben är timlönen där Australiens skitjobb ligger under med mellanskillnaden på ca 70 svenska kr.... Min slutsats är dock att jag mer än gärna kommer stiga upp imorgon, fortsätta med mitt hårda skitjobb och bevisa för mig själv att jag klarar av det här jobbet. Och som jag hört från de flesta farmarbetare: Klarar man inte de två första veckorna är man en mes! ;)

Klockan ringer 08.00 och jag försöker verkligen stiga upp, ett måste då jag ska klara av att stiga upp 05.00 nästa dag, men det tycks för min hjärna vara omöjligt att stiga upp vid denna tid. Om det beror på den otroliga springrundan som visade sig vara längre än 1 mil skulle det inte förvåna mig. Inte förrän 08.40 lyckas jag ta mig upp. Jag gör iordning lite frukost i form av gröt och njuter av morgonsolen. Trots att jag nu är uppe ur sängen tycks min kropp ändå vilja tillbaka, jag lyssnar på harry potter medan jag ligger blundandes på soffan. Fram och tillbaka dras jag mellan sömnriket och verkligheten. Tillslut somnar jag och vaknar senare av att jag ser min kollega Jeff som jag TROR han heter köra förbi min husvagn, men jag är alldeles för trött för att hälsa. Jag skapar lite lunch och börjar därefter med mitt bakverk! Tyvärr tänker inte min hjärna så långt då jag upptäcker efter ha gjort smeten att det inte finns några värmetåliga formar som jag kan lägga den i. Jag kan lägga den i muggar istället! För att göra en lång historia kort; jag hade inget bakpulver, det hela blev alltså en blandning mellan kladdkaka och inget alls som smakade apa. Jag har ätit hela dagen; kakor, choklad, oboy och nötter. Min syssla förutom det och bakandet var harry potter i lurarna. Det måste dock ske en förändring om jag inte ska dö av tristess, eller fetma...

Jag hade svårt att somna inatt då det regnade och åskade så mycket att husvagnen skakade varje gång Tor slog med sin hammare. Som denna inte vore nog läckte taket och en liten droppe vatten letatde sig in var tionde sekund över min säng. Tillslut måste jag dock somnat och när jag vaknade vid 11 tiden på förmiddagen sken solen och husvagnen började kännas som en bastu. Jag klev upp och gick utanför husvagnen och hittade flera nya köksleksaker; två toasters, vattenkokare, apelsinpress, brödrost och massor med burkar för att kunna förvara min mat. Natasha tar verkligen hand om mig! :) Efter ha ätit frukost började jag kolla igenom alla lådor och skåp, jag insåg snart mössen gjort sig hemmastadda under en tid och det var upp till mig att städa upp eftre dem. Så de närmaste timmarna drog jag ur lådor och tömde och rengjorde dem på musspillning. Efter ett par timmars var jag klar och hade även gjort mig en lyxlunch i form av toast, vid detta tillfälle kom Natasha och hennes make Scott, som också var min chef, förbi med pappersarbete och ett stycke konversation. Efter detta bestämde jag mig för att ta mig in till ”staden”, detta genom en löprunda. Efter ha haft obegränsat med internet i 3 veckor och nu ingen möjlighet till kontakt med någon är faktiskt ganska frustrerande. Undrar om de ha ett internetcafé i staden? Knappast... Men om det finns det lägger jag ut detta. Men nu måste jag springa innan solen går ner.

Självklart väntar jag till sista sekunden med att gå till tågstationen, halvspringandes har jag min 95 liters väska på ryggen och ytterliggare väska framför mig på magen. Som detta inte vore nog har jag även en rullväska i vänster hand vars hjul fått för sig att det inte vill sitta fast. Väl framme på tåget somnar jag på en gång då det varit omöjligt att sova under natten när sofie bestämt skulle kolla på klockan var femte minut för att se att hon inte försovit sig. Framme i Bundaberg träffar jag min nya chef, Natasha, en trevlig kvinna i 40 års åldern med lockigt hår och ett glatt ansikte. Eftersom jag koncentrerade mig på att lyfta iun min väska i bilen märkte jag inte att hon faktiskt hade en rejäl mage, det visade sig att hon är åttånde månaden men var lika aktiv som vem som helst. Vi åkte till Woolworths för att handla, jag köpte mat så jag skulle klara mig i tre veckor för jag hade fått det intrycket att närmaste stad var flera mil från gården. Det visade sig dock att den bara var 5 km. Efter 2 timmars bilresa och en påköring av den största känguru jag sett hittills i Australien var vi framme. Jag fick dock en chock då jag insåg att nu inte hade någon som helst möjlighet att kontakta vänner och bekanta då vodafone inte hade täckning och internet inte existerade. Jag skulle nämligen bo i en husvagn i mitten av ingenstans! Men mitt nya hem var nog det bästa jag kunde ha fått! Det första jag tänkte på när jag såg frysen var; Varför köpte jag inte med mig mer mat? Husvagnen är alltså utrustad med kyl/frys, tv, UGN! En lyx som verkligen kommer uppskattas då mästerkock som jag är inte har kunnat laga mat i ugn på 9 veckor. Det finns även rinnande vatten (som dock inte gick att dricka), stor säng, soffa och massor med mys! Jag kommer definitivt att kunna trivas här, däremot kommer det nog bli ensamt. Just nu visas ”night at the musem” på tv och det enda som existerar inom 5kms radie är jag och en riktigt god choklad.